af de otaliga fartyg han utplundrade medförde en laddning beräknad till 220,000 pund sterl. — och äfven med stor geografisk ära till hemlandet från den ryktbaraste och lyckligaste af alla fribytarexpeditioner, som någonsin utgått. Att han fick många efterföljare är lätt förklarligt, och flera af dessa ha lämnat intressanta meddelanden om Amerikas sydländer.
Bland Drakes egna geografiska upptäckter där ligger största vikten vid några iakttagelser från ett af hans fartyg, som af stormen drefs söder ut från sundets västra mynning, och hvilka tyckas antyda, att man redan då varseblifvit kontinentens slut och det öppna Ishafvet söder därom. Liknande meddelanden hade redan förut gjorts, men trots detta fortfor man ännu att tänka sig Eldslandet såsom en del af en större antarktisk kontinent. Det var holländarne förbehållet att göra slut på denna villfarelse och att å kartorna gifva åt arkipelagen dess rätta form och dimensioner. Redan deras första expedition år 1599 blef därigenom af utomordentlig geografisk betydelse, att ett af skeppen under befäl af Dirk Gherritz af stormen drefs ned ända till 64° s. br., utan jämförelse den sydligaste som dittills någon människa uppnått, och här påträffade »en vild, snöbetäckt kust, liknande det nordliga Norge». Det synes ha varit det nuvarande Syd-Shetland, den först upptäckta delen af de antarktiska länderna.
För kännedomen om Eldslandet var emellertid bland de holländska färderna ojämförligt viktigast den stora expedition, som år 1615 utgick från den lilla staden Hoorn, under befäl af Le Maire och Schouten. Det synes, som hade det varit dess bestämda mål att finna en genomfart till Stilla oceanen söder om Magellanssundet, och detta lyckades också. Den 25 januari 1615 kringseglade de Eldslandets östligaste udde genom det sund, som sedan efter den ene af ledarne fått namnet Le Maire's. Landet i öster, som från denna tid fick spela rollen af en »antarktisk kontinent», kallade de till erinran om de holländska generalstaterna »Staaten-Land», ett namn som i växlande öfversättningar ännu är gällande. Följande på afstånd den klippiga kusten upptäckte de snart därefter en framskjutande udde, ett isoleradt, brant, snöbetäckt berg, som de fullt riktigt uppfattade som Amerikas sydligaste spets och efter den plats, där skeppens redare voro bosatta, gåfvo namnet Kap Hoorn. Högst belåtna med upptäckten af en ny så mycket bekvämare infartsväg till Stilla oceanen fortsatte de färden till Sundaöarna, där de
