de belägna just vid början af den låga, nära tre mil långa udde, som bildar vallen utanför San Sebastianbukten. En smula skydd mot vågorna gifver ju denna vall; men den innersta delen af bukten är grund, och om man vill fara omkring udden för att begagna sig af denna smula skydd, så måste man landa på ett betydligt afstånd från byggnaderna. Vid den västliga vind vi hade är för öfrigt vattnet föga lugnare där inne, och jag gjorde därför mitt bästa att öfvertala »Uruguay's» befälhafvare att få landa midt för byggnaden, så mycket mer som man med flaggsignal därifrån hälsat oss, att en landning vore möjlig. Men med rätt eller möjligen snarare med orätt ansåg denne ett sådant försök farligt för skeppsbåtarna, och så ångade vi vidare för att vid i 10-tiden på aftonen kasta ankar i San Sebastianbukten.
Det blef en äfventyrlig natt. Mörka skyar täckte himmeln, och vi kunde ej tänka på att börja landstigningen, förrän månen gått upp och gjort omgifningarna något synliga. Men en landstigning å jordens stormigaste kust, så godt som utan det ringaste skydd emot vågornas kraft, är ingen barnlek. Man måste passa på ögonblicken. Många gånger har det händt här på denna samma plats, att ångaren, som ditfört proviant och passagerare, ej alls kunnat landsätta dem utan måst fortsätta sin färd med oförrättadt ärende, eller att båten, som skulle föra dem i land, i sista ögonblicket fyllts af vatten och vält om, så att den nödvändiga provianten, ofta väntad sedan månader, begrafts i vågorna eller bärgats i oanvändbart skick. Det var alltså med en förklarlig spänning vi afvaktade utgången af vårt försök. Tvenne båtar blefvo utsatta från fartyget, och en första sändning af lådor och lifsmedel nedfördes i dem. Oroligt sökte jag från fartyget vid den svaga belysningen följa deras förd och gladdes, när ändtligen en på stranden upptänd eld visade, att de framkommit dit. Småningom återkommo båtarna, då vi hörde, att de väl varit utsatta för en svår bränning men att dock våra effekter syntes ha kommit tämligen oskadade i land. Åter afgingo nya sändningar; vinden hade nu friskat i och mycket vatten slagit in i båtarna, men allt hade dock aflupit väl. Ändtligen skulle jag själf afgå med den sista båtladdningen, för hvilken vi, för så vidt som detta i mörkret och oredan ombord varit oss möjligt, sparat expeditionsmedlemmarnes personliga effekter. Vi hade att ro ungefär 20 minuter, och ehuru sjön gick hög, så gick dock allt till en början bra,
