Sida:Från Eldslandet.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
54
FJÄRDE KAPITLET.

var en genomfart eller om han åter skulle bli bedragen och nödgas fortsätta sin färd i riktning mot polen, såsom han förut flera gånger måst göra. Nu äro dessa trakter vida olika mot då. Ute på udden ligga några byggnader — en utpost från någon estancia i trakten —, och snart skall väl där eller från systerudden Kap Dungeness, ett fyrtorn leda seglaren in i detta farliga och dock samtidigt så viktiga sund. Kusterna äro kartlagda och delvis bebodda och sundet själft ej såsom fordom en infart till hemlighetsfulla riken, där priset heter nya världsdelar eller, såsom för Magellan, något ännu högre, den första säkra kännedomen om beskaffenheten af den världskropp vi bebo.

Men om också ej våra känslor kunde jämföras med dem, som Magellan haft, så må dock ingen undra på att detta var ett ögonblick af spänning och intresse. Ty där, den blånande strimma, som i söder bredde ut sig framför oss och hvars detaljer framstodo allt klarare, ju mera man nalkades den, det var Eldslandet, den långa resans mål, det land där vi skulle tillbringa ett helt följande år. Hvad öde väntade oss väl på dessa ensliga stäpper, åt hvilka den grå himmeln gaf ett ännu dystrare utseende? Skulle vi där finna sjöar och länder eller, hvad som måste vara ännu förmer, uppslaget till nya sanningar för att gagna i vetandets tjänst? Eller skulle motgångar och svårigheter taga öfverhanden, eller skulle vi duka under i striden mot naturmakter och vilda invånare och kanske, såsom andra före oss, med lifvet få plikta för vår djärfhet? Framtiden skulle få utvisa det.

Men det var ej tid till några långa funderingar, ty alltmera närmar sig vårt fartyg landet, och snart kunna vi med kikare tämligen väl urskilja alla enskildheter. Kusten är hög och tvärbrant, och det platåliknande landet erinrar mycket om Patagonien. Så passera vi en djup dal — det är Cullenflodens mynning —, och med ens ändras landskapskaraktären till ett småkulligt, egendomligt land, hvars utseende och intressanta geologiska betydelse jag senare får tillfälle att skildra. Framåt går färden, en ny udde, och höglandet är utbytt mot ett vidsträckt lågland, öfver hvilket en tornprydd byggnad reser sig, Poppers gamla guldgräfvarkoloni, el Páramo.

Det började redan att skymma, när vi voro framme vid Páramo. Dess byggnader ligga på själfva strandterrassen mot den öppna oceanen; vid ostliga stormar har det händt, att vågorna öfversköljt dem och inträngt i rummen. I öfrigt äro