de ömtåligaste — kläder, instrument, papper och kartor m. m. — behöfde torkas. Detta var icke något lätt arbete, fastän jag gjorde mitt bästa att breda ut dem i solskenet och i närheten af den eld, vi tändt. Men vädret var oangenämt, kallt och blåsigt, just sådant som vi sedan så ofta skulle få tillfälle att lära känna det, och ungefär hvar tionde minut afbröts solskenet på äkta aprilmaner af en regn- eller hagelby, som sedan lika fort upphörde.
Så hade vi ett annat bekymmer — hvar skulle vi få något att äta? Mat fattades visserligen ej, ty vi hade ju alla våra lådor med lifsmedel, som kunnat räcka för tio personer ett helt år, och stranden var full af ägg, men hvad som fattades oss var vatten. Vi försökte att öppna och äta en låda corned beef, men försöket slog illa ut. Det salta köttet framkallade en olidlig törst, och ingen droppe vatten fanns på närmare håll än vid Páramo. Förgäfves spejade vi mot detta håll; middagstiden var längesedan förbi och skuggorna blefvo allt längre, utan att någon undsättning därifrån kom. Till slut insåg jag, att denna dag ej skulle medföra någon förändring, och trött som jag var efter allt arbete och saknaden af sömn, mat och dryck, sökte jag upp en hviloplats på några fårskinn, mellan ett par kistor och sökte och fann den efterlängtade hvilan efter min första dag på Eldslandsön. De omständigheter, hvarunder den tillbragtes, voro ej af det slag att kunna upplifva det intryck af nedslagenhet, som framkallades af den ödsligaste plats jag någonsin väntar mig att få se på jorden.
Tidigt följande morgon var jag uppe och spejade efter meddelande från Backhausen och Páramo. Då något sådant vid 9-tiden ej hördes af, beslöt jag att lämna mina män och till fots gå fram till Páramo för att därifrån anskaffa vatten och om möjligt påbörja öfverförandet af sakerna. Afståndet är blott 15 kilometer, men jag behöfde fyra timmar för att tillryggalägga denna väg, som merendels förde öfver den ödsliga strandvallen, hvars stenar rullade undan mina fötter. En hvalfisk, nära 50 fot lång, låg uppkastad på stranden, ett tillhåll för skaror af sjöfågel, hvilka frossade på den halfruttnade köttmassan, som vidt omkring spred en vidrig stank. På ett par andra ställen lågo hvalskelett, vittnande om att dylika strandningar ej äro sällsynta. Efter omkring en mils vandring kom jag till en förfallen plåthydda, kvarstående sedan någon guldvaskningsperiod och erinrande om, att vi befunno oss på mark,
