som kulturmänniskor trampat, och snart därpå började Páramos byggnad synas i fjärran. Vägen blef litet bättre, och inom kort var jag framme, knackade på och inträdde.
Páramos historia har jag redan förut skildrat i sammanhang med redogörelsen för Poppers llf och upptäckter. Liksom få ställen torde hafva en historia, mera romantiskt typisk för en civilisationens yttersta utpost, så har också ingen plats på mig mera helt gjort intrycket af en sådan. Den öfverflödigt stora och rymliga byggnadskomplexen, framför hvilken en »corral»
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: El Páramo |
är uppförd, delvis af gamla skottkärror och af rälsen till en flyttbar spårvägslinie, saknaden af öfriga byggnader eller uthus på den öde, ändlösa slätten, inredningen — sofrummen med några hopslagna träbritsar, ett husapotek och en bokhylla med röfvarromaner och med litteratur af det slag, som behöfs där man ingen människa har till hjälp eller rådgifvare, de stora, nästan tomma förrådsrummen och många andra detaljer bidraga att stärka detta omdöme.
Men allt detta hann jag först småningom se. Vid mitt första inträde såg jag blott matsalen, ett stort rum, dekoreradt
