med bössor och revolvrar, några stolar och ett stort bord, kring hvilket jag upptäckte mina reskamrater spelande kort med en ännu ung man, på hvars nationalitet man omöjligt kunde misstaga sig: en blond kämpagestalt, hvars ansikte och hela hållning visade, att han varit med om mycket, innan han hamnat i Eldslandets nejder. På bordet stodo glas och en butelj med en, som det tycktes, hemtillagad spritdryck, och de kringsittande voro sysselsatta med det nationella argentinska kortspelet, som jag ej vill söka beskrifva, då jag aldrig lyckats intränga i dess hemligeter.
Med hjärtlighet och en, som mig syntes, onödig öfverraskning hälsades jag af Backhausen och den främmande herrn, som var Páramos administratör, herr Bruno Ansorge. De voro just beredda, sade de, att skicka folk till oss och bedja mig komma öfver, medan männen skulle dröja till påföljande dag, då man hoppades kunna skicka efter en första sändning af våra artiklar, sedan våra mulåsnor anländt. Jag tvekade litet om jag hellre borde återvända till lägret, men då erfarenheten redan visat mig, att min närvaro i Páramo kunde blifva nödvändig, så antog jag inbjudningen, endast tillseende att ett bud så snart som möjligt afgick, medförande det som nödvändigast behöfdes af vatten, kött m. m.
Det viktigaste var nu att tillse, att våra saker så snart som möjligt kunde afhämtas. Från Páramo skulle jag få låna en kärra med ett par oxar, och från poliskommissariatet en annan kärra; dessutom fingo säckar o. d. lastas å mulåsnorna. Men äfven med denna betydliga apparat tog sakernas upptransport tre dagar. I den tunga terrängen är det nämligen en dryg dagsresa fram och tillbaka ut till udden, och om jag ej förr sett det, så fick jag nu en klar idé om, huru stor och otransportabel vår packning var.
I öfrigt använde jag dessa dagar till utflykter i grannskapet. Den första af dessa gällde kommissariatet i San Sebastian, beläget något öfver en mil in åt landet från Páramo. Polisväsendet i de argentinska provinserna, eller åtminstone i territorierna, hvilar under ledning af en »jefe de policia», bosatt i guvernementsstaden. Under honom stå kommissarier, hvilka i Eldslandet äro fyra, nämligen i Ushuaia, Bahia Thetis, San Sebastian och Rio Grande, den senare tills vidare bosatt i Ushuaia. Kommissarien i San Sebastian äger under sig en underofficer och 15—20 beväpnade män. Dessa skola vaka öfver
