Det var en mer än milsbred »vega» — en öppen, något fuktig, gräsbevuxen dal —, som vi på sådant vis passerade, och när vi hunnit öfver densamma och ett par ganska smutsiga och obehagliga små floder, kommo vi åter in i högt land. Här var marken mindre underminerad, men så var det i stället den mest sönderbrutna terräng jag dittills sett. Upp- och nedför kullar af 30, 50 eller 100 meters höjd gick färden, och sidorna voro ofta så branta, att jag gärna skulle föredragit att stiga af och leda hästen vid tygeln. Detta är emellertid något, som en sydamerikansk gaucho aldrig skulle tillåta sig, och jag måste för öfrigt tillstå, att ifall man gör det af medlidande med hästen, så blir man snart afvand därifrån, ty någon tacksamhet får man icke se. Många gånger, då jag under sådana omständigheter suttit af, har jag åter midt i värsta branten stigit upp i sadeln, när jag märkt, huru hästen betraktat mig med ett uttryck af blandadt medlidande och förundran, obenägen att gå vidare och synbarligen oförmögen att fatta undret af en människa, som föredrager att gå, när det finns en häst bredvid, som han kan få rida på.
Utför en brant sluttning kommo vi åter ned till hafsstranden vid den betydliga Gente Grande-viken.[1] På en smal strandkant mellan väldiga klippblock och otaliga vrakspillror af förolyckade fartyg redo vi vidare, så fort hästarna kunde gå. Gente Grandes stora estancia passerade vi utan att stanna och gingo sedan på någorlunda god väg vidare mot Porvenir. Redan voro vi uppe på den sista åssluttningen och sågo nedanför oss en skymt af Porvenirviken, och jag började hoppas, att vi skulle komma i tid till båtens afgäng, då en skarp hvissling genomträngde luften. Det var ångbåten, som antagligen stod färdig att afgå. Vi gjorde vårt bästa att drifva på våra dödströtta hästar, men det hjälpte ej, blott långsamt gick det vidare, och jag började redan göra mig förtrogen med tanken att nödgas ligga och vänta en hel vecka på nästa lägenhet, för visso en föga uppmuntrande tanke. Ändtligen — den sista sluttningen, och framför oss ligger den lilla plats, som fått det stolta namnet »Framtiden» och som för resten redan nu utan jämförelse utgör det norra Eldslandets viktigaste plats. Den ligger vid en liten vik, hvars inlopp blott genomsläpper fartyg af intill 9—10 fots djup, men om detta upprensades, så skulle man här få den bästa hamn nästan på hela den sydamerikanska slättlandskusten, så väl inbäddad ligger
- ↑ Gente Grande betyder jättar eller stort folk.
