viken. Vid stranden ligger en stor estancia samt ett tjugutal andra byggnader: handelsbodar, postkontor, bostäder för tjänstemän och besökande guldgräfvare etc.
Men på detta var nu ej tid att tänka. Så fort vi kunde, ilade vi ned till stranden, knappt gifvande oss tid att hälsa på de kringstående, till den ännu väntande båten. Men då, just som jag ville skynda ombord, berättade man, att det ej alls var någon brådska, att det var båtens ankomstsignal vi hört och att den ej skulle afgå förrän följande dag. Och så var det blott att slå sig i ro och vänta till söndagsmorgonen, då ändtligen vår lilla »Antonio Diaz» vid 10-tiden begaf sig i väg till Punta Arenas.
Det är icke min afsikt att här fördröja mig vid besöket i denna stad. Alltnog, nästa lördag morgon, när båten åter affick, voro Dusén, Ohlin och Åkerman också med, och samfäldt styrde vi nu alla kosan mot Eldslandet.
Vi dröjde en dag öfver i Porvenir, en dag, som Dusén och jag begagnade för en utflykt till guldvaskerierna vid Rio Santa Maria. En gammal guldgräfvare — svensk till börden, såsom vi funno ut efter att länge ha rådbråkat spanska och engelska med honom — skulle just rida dit ut med proviant, som han inköpt för sitt sällskap, och med honom som vägvisare gjorde vi turen. Den går genom en af Eldslandets intressantaste trakter med gruskullar i de mest fantastiska former, branta backar upp och ned och en vegetation rikare än jag eljest sett den utom skogsområdet. Den vackra »mata blanca» med sina i fullt flor stående hvita blommor bildar med berberisbuskar hela snår, och vida kring lyste de stora, praktfullt röda blommorna af en kaprifoliumliknande växt. Guldgrufvorna själfva äro ej vidare märkliga, och arbetet ligger här nu nästan nere: det är en liten, obetydlig flod, som rinner i många krökningar och som här och där afsatt de grushögar, som hålla den dyrbara metallen. På aftonen redo Dusén och jag tillbaka till hamnen, där vi skulle förbereda uppbrottet till följande dag.
Det var den 23 december 1895, som alltså skulle bli den första dag, då vår ryttarskara i samlad trupp bröt upp för att börja expeditionen. Det var vår afsikt att färdas till Gente Grande, dit vi erhållit anbefallningar och där vi ärnade bedja att få tillbringa juldagarna. Afståndet dit är omkring 4 svenska mil. Länge såg det emellertid ut, som vi aldrig skulle bli färdiga. Jag gjorde en utflykt med Dusén, medan åsnorna skulle lastas, men
