Sida:Från Eldslandet.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
74
FJÄRDE KAPITLET.

Uppe på platsen stanna vi för att betrakta utsikten bakom oss. Längst framme ligger där lågt land, som genom en kedja af dynlika kullar afstänges från Magellanssundets blåa band, som än tränger ihop sig så, att det ser ut nästan blott som en smal ström, än breder ut sig till stora, öppna fjärdar. Mellan låglandet och högplatån ligger ett bälte, uppfylldt af höga, branta, oregelbundna kullar, medan längst i fjärran utsikten stänges af de patagoniska vulkankäglorna, bland hvilka Monte Aymond reser sin höga, vida kring synliga spets. Belyst af en strålande sommarsol är denna tafla storartad nog att icke så lätt glömmas, och seglaren på Magellanssundet tror nog ej, att en sådan utsikt kan existera på dess i de östra delarna så enformiga stränder.

Sedd uppifrån förefaller platån som ett enda jämnt golf, men en ryttare får snart erfara, att så ej är fallet. Oförberedt öppnar sig för honom en afgrund liksom en remna i jorden; det är en djup, smal dal, och där nere rinner så sakta i ormlika slingringar en liten bäck, hvars obetydliga vattenmängd ej står i något förhållande till den storartade omgifningen. Flera sådana dalar passerade vi, och jag erinrar mig särskildt en, som slutade mot en liten cirkelrund sjö, inbäddad i högt gräs och omgifven med stora, hvita blommor af en Senecioart. På sjön simmar snattrande en ankfamilj, och det hela bildar en så lugn, idyllisk och på samma gång rik natur, som man knappast hade väntat sig i det inre af Eldslandets pampas.

Under ridten samtalade vi med vår följeslagare om indianerna, som vi sökte, och deras öde. Han berättade oss, att en hop indianer blifvit öfverraskad af en skara guldsökare, just då de kommo i godan ro drifvande en flock stulna får framför sig. Förskräckta hade de lämnat fåren och tagit till flykten, men några skott, som sändes efter dem, hade dödat tre, just dem, hvilkas lämningar vi nu sökte. Denna historia var emellertid ej sann. Jag blef sedermera på annat håll bekant med en engelsman, som berättade, att han vid den tiden varit herde på Springhill och därvid varit med om att döda de nämnda indianerna; de detaljer han gaf gjorde sanningen af hans berättelse fullkomligt otvifvelaktig. Händelsen hade inträffat i oktober 1894. Några indianer hade röfvat får från en utpost och blefvo förföljda af några beväpnade arbetare från estancian. De upphunnos uppe å platån vid Pantanoflodens källor, försökte att fly nedför branten mot en dal, men tre af dem blefvo därvid träffade af