Sida:Från Eldslandet.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
75
I DET NORRA ELDSLANDET.

gevärsskott, så att de ej mera reste sig, en, om jag minns rätt, i benet, de andra i underlifvet. När striden var öfver, blefvo de dödade genom hvar sitt skott genom hufvudet.

Vår följeslagare denna gång visade sig emellertid vara af helt annat slag än den från Gente Grande. Vi kommo in i en liten dal, och nästan utan att behöfva söka förde han oss rakt fram till den förste af indianerna, hvars sönderfallna lik låg inne ibland några mata-blancabuskar. De andra lågo i närheten. Men ännu återstod det obehagligaste: att rengöra benen från den halfförmultnade massa, hvari de lågo. De hvita, genomskjutna hufvudena med sina halftomma ögonhålor och det svarta, stripiga håret grinade så styggt i sin ödsliga, vidsträckta omgifning, att jag tror, att mina följeslagare helst skulle följt exemplet från en historia, som jag förut i detta kapitel berättat, och ridit sin väg från alltsammans. För att förekomma detta, hoppade jag af hästen och började skrapa på ett af skeletten med min knif, och därmed var signalen gifven till allmänt arbete, så att vi snart nog hade benen renskrapade, inlindade i papper och gräs samt inpackade i hvar sin säck och lastade på den mulåsna vi särskildt för detta ändamål medfört. José anmärkte också, att väl aldrig några indianer blifvit så hedrade som dessa och att de säkert skulle varit stolta, om de vetat, att de ännu efter döden skulle få göra resan vidt öfver hafven till främmande länder. Nu äro de uppställda i Karolinska institutets anatomiska museum i Stockholm.

Med vår dyrbara börda begåfvo vi oss nu på återväg. Och efter en lång ridt kommo vi tämligen sent på aftonen till Pantano. Byggnaden stod tom, men vi hade fått låna nyckeln för att inkvartera oss där. Det var ju nyårsafton, och dystert och ensligt var det i den lilla stugan, där jag låg tillsammans med Backhausen, medan stormen tjöt och ett sakta regn började falla, under det jag tänkte på ett gånget år och på ett kommande. Men snart tog naturen ut sin rätt, och långt innan årets sista timme slagit, sofvo vi alla godt där inne.

Nyårsdagen voro vi tidigt uppe; till en början såg det emellertid ut, som om vi icke skulle komma åstad, då vädret ej var det bästa och vi ej gärna ville begifva oss af utan att vara säkra på att kunna fortsätta färden utan några hinder. För att hinna fram på en dag skulle vi nämligen gå tvärs öfver höjdsträckningen, på obanad stig, utan skymt af någon boning, förrän vi komma till polisstationen, och afståndet till Páramo är långt;