Länge fick det emellertid ej fortgå på detta sätt, förrän scenen förändrades. Moln samla sig på himmeln; plötsligt synas några blixtar, och nu utbryter ett det våldsammaste slagregn och åskväder. Endast med svårighet komma hästarna fram i stormen, för hvarje blixt, hvarje åskknall stegra de sig, och de veta ej alls, huru de skola bete sig för att undvika regnet. På hela deras beteende ser man lätt, huru sällsynt ett väder såsom detta är ute på slätten. Åskväder lära också ej förekomma annat än med flera års mellantid, men denna sommar var märklig; så mycket regn lär man enligt de »äldsta» eldsländare, sådana som varit 7—8 år i landet, aldrig haft något föregående år. Denna gång upphörde det emellertid snart, och långt innan vi nått den plats, där vi ämnade tillbringa natten, en utpost med magasinsbyggnad tillhörig San Sebastian-afdelningen af den stora Bahia Inútil-estancian och belägna nere vid stranden vid foten af den södra höjdsträckningen, så var det redan solsken, och våra kläder hade nästan torkat i den genomträngande blåsten.
På återvägen dröjde vi flera dagar i detta kvarter, därifrån särdeles intressanta undersökningar gjordes; denna gång fortsatte vi redan nästa morgon färden. För att ej behöfva bege sig upp midt upp i höglandet, som här reser sig nära 300 m. öfver vattenytan, så färdas vi äfven denna gång nere vid stranden, vid foten af den lodräta barrancan eller strandafsatsen. Denna barranca är synnerligen intressant; den ger oss en inblick i höjdkedjans geologi, och talrika rester af växter och djur visa oss, hurudan landets natur var vid slutet af tertiärperioden. Då voro äfven dessa nu så öppna trakter bevuxna med skogar af bokträd, tillhörande flera arter, som emellertid alla erjnra om dem, som ännu finnas i Sydamerika. Men strandafsatsen visar oss också, huru denna vegetation förgåtts, huru klimatet blifvit kallare och huru isen ifrån Cordillererna en gång framryckt, ända tills den nådde långt ut i den Atlantiska oceanens vatten.
Vägen här nere vid barrancafoten är emellertid icke så bekväm, som den jag beskrifvit från höjdkedjan norr om Páramo. Än rider man fram mellan väldiga stenblock, än på glatta hällar, där hästen, äfven om man stiger af den, löper fara att halka och falla på hvarje steg, än — och detta är det värsta — är leran så lös, att djuren fastna däri och endast med möda kunna göra sig lösa och undgå att bli kvar för alltid. Ty skulle man fördröja sig här nere, så är utsikten till räddning ingen. Blott ebbtidens korta timmar har man på sig för att färdas; när floden
