såsom ett mycket passande innehåll för vedlåren; men sedan han varit där instufvad ett par gånger, förklarade han högtidligt, det han icke ville underkasta sig det vidare, förr än man först tagit lifvet af honom. Han ville ej på några vilkor låta sig ännu en gång lefvande begrafvas, i synnerhet icke med en så ohygglig begrafningsmusik. Insagan hjälpte, men snart hittade superiorerne på något nytt nöje.
Höflighet var det första en inferior fick lära sig. Mössan af, så snart han såg första skymten af en superior, och bugningar sedan. Ansågs inferiorn för liten till växten för att stå på golfvet och buga sig, nödgades han stiga upp på en bänk och därifrån göra sina vördnadsbetygelser. En liten inferior lyftades i det ändamålet till och med upp på ett mycket högt skåp i nedre förstugan, och som lästimmen i det samma skulle begynna, glömdes han kvar där samt kunde ej komma ned förr än en af lärarne händelsevis upptäckte honom och skaffade en stege.
Man tror kanske, att alt detta skulle föda ovilja och agg samt må hända urarta till hämdkänsla mot de grymme superiorerne. Visst icke. Så snart pröfvoåret var förbi, var pröfningarnas mera eller mindre svåra natur också glömd, och de fastaste vänskapsband knötos ofta sedermera mellan dem som misshandlat och dem som misshandlats.
Ett oskick var det likväl och öfverensstämde ej med den goda ordning, som dåvarande lärare önskade införa. Att det i någon mån inverkade ofördelaktigt på lärjungarnes karaktär, tro vi däremot icke, lika litet som att studierna därigenom hindrades.
Oskicket upphörde emellertid till större delen redan höstterminen 1841, då läroverket, såsom ofvan nämdes, fördelades på tre rum och de senast uppkomna sattes i
