inferiorerne för något fel mot disciplinen att falla på knä och kyssa tiljan. Det var ett förödmjukande straff, men man underkastade sig gamla plägseder och hoppades få taga skadan igen året därpå, då man själf skulle uppträda som superior och tukta inferiorer. Myteri kunde visserligen förekomma någon gång, men undertrycktes snart genom de mest kraftiga mått och steg från superiorernes sida.
Bland de svåraste försakelser en inferior underkastades var, då han måste lemna sina medhafda böcker åt förmännen, hvilka ansågo sig icke behöfva belasta sig med dylikt, när de promenerade till läroverket. Det tilläts stundom inferiorerne icke att behålla mer än ett par exemplar af den bok i hvilken öfversättning från något främmande språk skulle göras. Lärarne förebrådde de arma ynglingarne att icke hafva tillräckligt antal böcker med sig, och förebråelserna togos emot utan att förråda verkliga förhållandet. Man tröstade sig med att så brukades och grubblade just ej mycket öfver, att det kunde vara annorlunda.
Innan lektionerna börjades, i synnerhet på eftermiddagarne, stälde superiorerne till några små extra nöjen för att hålla humöret friskt under de kommande lektionstimmarne. Ett favoritnöje var att stoppa en eller ett par inferiorer ned i en uti förstugan befintlig vedlår, stänga till locket och sedan sätta sig själfva ofvanpå, med klackarne trummande på vedlårens yttersida.
Man kan tänka sig de arma stackarenas belägenhet, instufvade i den mörka låren, hopvikta dubbelt eller tredubbelt, och sedan denna infernaliska musik i öronen! En dåvarande inferior i Nedre Ringen, numera med. d:r och praktiserande läkare i landsorten, en oförarglig och hygglig ungdom, hade kanske just därför ansetts
