doktorn skämmer ej bort det . . . Man gör sig redan i ordning. Låt oss sätta oss här! Om du slumrar in, så slumra inte högljudt! Sofva har man rätt till, men sofva så att man stör andra är fult.»
Vi satte oss. Det var hos . . . nå, det kan vara likgiltigt hvar vi befunno oss, men det var i Stockholm, och sällskapet bestod af — fastän det kan också vara det samma. Doktorn tog plats midt bland oss andra. Han klarade strupen.
»Kanske det får vara ett glas punsch?» sade värdinnan och hon vinkade åt Andersson att bära fram af den sorten, men doktorn förklarade sig icke förtära annat än sockervatten vid föreläsningstillfällen. Han fick ett stort glas vatten och en liten prydlig pyramid med sockerbitar.
»Det är det väsentligaste,» sade doktorn och smålog, under det han ordnade handskriften. Han gjorde det med så mycken hygglig vänlighet mot papperslapparne, att man nästan kunnat misstänka, att de där lapparne vore hans egna barn.
»Troligtvis är det han som författat också,» sade vår granne, hvilken ännu icke insomnat.
»Tyst, nu börjas det!»
Doktorn gjorde ett frågande småleende åt värdinnan.
»Jo, nu kan doktorn börja,» förklarade hon. »Tag hit min virkning, Sofi!»
Och så läste doktorn följande, hvilket vi lyckats alldeles ordagrant återgifva:
Det var i en residensstad på östra halfklotet. Förmiddagssolen kunde hafva lyst rätt vackert öfver den goda residensstaden, så vidt hon ej förlorat vanan att lysa där. Stadens invånare kände solljus endast
