var tillverkad af ovane arbetare och skött af ovane maskinister.
Owen har själf berättat, att när han gjorde sin första gjutning på Kungsholmen, fans icke en enda man, utom honom, som förstod huru dermed skulle tillgå, samt att han var tvungen att gjuta vissa delar af sina första ångpannor, emedan järnplåt icke stod att erhålla, förr än han bygt ett valsverk på ett brukspatron Zethelius tillhörigt bruk.
Allmänheten hade stora betänkligheter vid att anförtro sig åt dessa »eld- och luftmaskiner», och knaggligt gick det också i början, äfven sedan flera ångfartyg kommit i fart. Det berättas, att Owen en gång skulle föra arfprinsen Oskar ända till Gripsholm för att visa hvad med ångbåt kunde uträttas, men att detta ansågs som något förskräckligt. Också inträffade att, trots alla försigtighetsmått, någonting i maskinen kom i olag på hemvägen, så att prinsen måste stiga i en slup och låta ro sig den sista milen.
Hvilket oerhördt arbete, hvilket storartadt tålamod och hvilken viljekraft måste Owen ej använda för att gå segrande ur striden! Men snart visade det sig dock, att saken vore utförbar samt till och med vinstgifvande.
Omkring år 1820 bygde Owen för egen räkning ångfartyget Upsala (det gamla) om 22 hästars kraft, som gick på staden af samma namn och sades inbringa hela veckoaflöningen för verkstaden. Yngve Frey, hvilket vi vilja minnas var samtidigt med Upsala, gick i 30 år med fördel för sin egare (handlanden Warodell, skulle vi tro).
Då Norrköpingsborna fingo veta, att ett ångfartyg, kalladt Stockholm, år 1821 utrustades för att täfla med deras på hufvudstaden seglande slupar och jakter, köpte
