åror förgäfves sökte åstadkomma. En roslagsbåt inrättades därefter sommaren 1816 med ett dylikt hjul af tackjärn, nära 5 fot i diameter; vingarne 4, af björk, om 6 2⁄3 kvadratfots area, i 36 graders vinkel mot styrlinien. Axeln gick under kajutgolfvet och hade på inre ändan en trilla, som sattes i rörelse af ångmaskinen om 4 hästkrafter med vibrerande cylindrar. Ångpannan var af gjutet järn, men för liten, så att afståndet, 180 famnar, väl gjordes på mindre än 3 minuter (4 knop), men farten kunde icke bibehållas på längre färd, emedan maskinen då stannade af brist på ånga. Maskinen gjorde 30 slag i minuten; 40 à 50 slag beräknades.» Ett ögonvitne har berättat, att icke fullt halfva hjulet var nedsänkt under vattnet.
I ett föredrag i sällskapet Å. B., som hölls förlidet år och hvilket vi erhållit tillåtelse att begagna för meddelande af åtskilliga uppgifter från den svenska ångbåtsfartens första tid, upplystes, att på hösten 1816 sattes två sidohjul på ofvan nämde båt. De voro 9 fot i genomskärning, hade 6 armar och utväxlingshjul. Vid ett försök härmed framdrefs båten 12,960 alnar i timmen, hvaraf drogs den slutsats, att båda inrättningarna gåfve samma fart.
Två fartyg lågo då hos Owen för att få maskiner. Det ena, tillhörigt kronprinsen Karl Johan, kallades Experiment, det andra Amphitrite. Den först nämde båten profvades 1817 och gjorde då 3 knop, hvarefter ångmaskinen uttogs, och fartyget lär sedermera hafva användts till sjömätningsfartyg.
Amphitrite vågade sig 1818 ända till Westerås och hölls sedan i många år gående med passagerare på Mälaren. Dock ansågs hvarje resa längre än till Drottningholm som ett vågstycke, enär den 6 hästars maskinen
