ville till Kolmätaregränd, en till Sven Vintapparesgränd. Man skrek och slet och slogs om den resande.
Det fans verkligen rum för resande — men hvilka! En trång, brant och smutsig trappa, där icke en enda stråle af guds vackra sol tilläts intränga, förde upp till en lika mörk och smutsig förstuga, hvarifrån man inträdde i ett rum, där det var ej blott brist på ljus, utan också på luft. Ett halft dussin halta stolar, hvilkas trasiga öfverdrag sökte dölja frånvaron af stoppning, stödde sig mot de med flottiga tapeter prydda väggarne eller lutade sig mot en rankig säng med eländiga bolster i stället för madrasser, ett plågans läger för en uttröttad resande.
Uppassningen var i öfverensstämmelse med bostaden. En ringklocka fans naturligtvis icke, och om öfriga nutidens bekvämligheter hade man ej ens någon aning. Hade en resande vågat yttra några anspråk i sådant afseende, skulle man möjligtvis hafva hyst medömkan med en sådan galenskap och därefter lemnat den utan vidare afseende; men det kunde ock hända, att man öppet visade sitt förakt för den djerfve nyhetsfordraren.
Så såg det ut i »rum för resande». Äfven i de bästa eller minst dåliga af dessa lägenheter egde man ännu på 1850:talet icke någon föreställning om den bekvämlighet, som redan då bestods den resande på Europas fastland. När en svensk kom till Hamburg och tog in på »Victoria» eller »Zum Kronprinzen» vid Jungfernstieg, föll han i förvåning öfver »en sådan lyx» i ett hus där man bara höll rum för resande. Han hade aldrig tänkt ens något ditåt, och att något dylikt skulle kunna upprättas i Stockholm, föll honom rakt af icke in.
»Icke ha vi de tillgångar, som hamburgarne,» hette det.
