Rum för resande.
(Okt. 1874.)
»Ska’ det vara rum, herrn lilla?»
»Bo hos mig, söta frun!»
»Å nej, frun bor nog hos mig? Jag har ett så litet trefligt rum i Yxsmedsgränd.»
»Vackra rum, riktiga herskapsrum i Lilla Gråmunkegränd.»
Det var på den gamla goda tiden, då man ännu icke hade ett enda ordentligt hotell i Stockholm, och det är ej så länge sedan den gamla goda tiden ännu fans till.
Man kom med Gustaf Wasa, Upsala eller någon annan af de kända, säkra ångbåtarne och landade vid Riddarholmen. Det första steg man ämnade taga i Sveriges hufvudstad häjdades af en glupsk skara människoätare eller åt minstone fribytare, som kastade sig öfver den arme resanden, några af kvinnokön med duk på hufvudet eller utan hufvudbonad, andra manlige vildar i trasiga rockar och ej helare benkläder, alla lika obevekliga för nykomlingens böner om förskoning.
En ryckte i högra armen, en annan i den vänstra, en drog framifrån, en annan högg tag i rockskörten, en
