yngre. Jag har sett en hel mängd schangtila svepningar, ska’ jag säga, och många saliga uttryck. Nu är det slut med det nöjet.»
»Man må väl inte ta sig till och bränna de saligen hädanfarna häller? Ja, det har nog varit fråga om det. Då skulle det bli ännu värre. Aldrig går jag in på det. Det är tillräckligt tokigt, att man ej mera visar brudar. Det var också ett nöje, nästan lika roligt som att gå och se på lik. Jag minnes nog, att jag, när jag var yngre, kunde hinna med ett par brudar och kanske flera lik på en enda dag.»
»Nej, nu få vi nöja oss med processionerna och liktalen . . . Men här står jag och pratar. Det är ju stor begrafning i Jakob i dag. Jag må väl inte komma för sent. Det är en annan i Ladugårdslandskyrkan, men dit är jag inte människa att hinna, fast det skall vara ett riktigt schangtilt lik.»
Brudvisningar och likutställningar äro försvunna redan för länge sedan. Eldsvådor återstodo dock ännu någon tid som ett mycket eftersökt folknöje.
Pang! Det klämtade.
Pang! Pang! Tre slag. Det var på norr. Skönt! Hr Pettersson bodde på söder, tätt bredvid Katarina kyrka. Det var natt. Han väcktes af klämtslagen. Hvem kan sofva, då stormklockan brusar öfver ens hufvud?
»Hör du, att elden är lös?» frågade fru Pettersson.
»Visst fan hör jag det,» svarade mannen, som redan fått benkläderna på sig.
»Du skall väl ut och höra efter hvar det är?» fortfor frun.
»Det är klart,» svarade herrn.
Var det vackert väder, följde kanske frun med.
Det bär af midt i natten ned åt slussen, genom
