Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
141
FOLKNÖJEN SOM FÖRSVUNNIT

sta’n, öfver Norrbro, bortåt Norrtull kanske eller långt ut på Ladugårdslandet. Alla människor sprungo åt samma håll, många tusen som plötsligt ryckts ur sömnens armar. De allra flesta hade ingen befattning med eldsläckningsväsendet, men det var ej häller nödvändigt. Det var icke fråga om att släcka, utan att se på och möjligtvis rädda, i hvad fall som hälst att få ett kostnadsfritt nöje.

Räddningen verkstäldes på ett eget sätt enligt stockholmspatent. En folkhop rusade in i ett hus som låg i granskapet af eldsvådan. Det var också möjligt, att huset alldeles icke låg i granskapet. En annan skara bröt in i ett annat hus, och så vidare.

Möbler, sängkläder, böcker, papper, alt kastades ut genom fönstren, bröts sönder, slogs i kras, förderfvades.

Det kallades att rädda.

Under tiden brann det hus där elden uppkommit i godt mak eller kanske med vild häftighet, alt efter som vinden blåste och byggnadsämnet var. Det dröjde länge, innan någon spruta hann anlända. De skulle icke ut på mönstring förr än kanske om ett halft år, och ej behöfde de nu vara i ordning.

En sprutmönstring var också ett folknöje. Hvilken glad anblick erbjödo icke dessa många kärror med hvar sin lilla vattenkagge, hvilka vid mönstringarna stodo uppradade på Lilla Trädgårdsgatan, en rätt vacker artilleripark! Och de stora tillbringarna sedan som fyldes genom pumpning af ett tjog hojtande karlar, hvilka knogade i sitt anletes svett för att få upp vattentåren. Viljan var alltid god, om ock förmågan ej ständigt räckte till. Det är icke alla som höra till vindragarlaget, denna starka och raska trupp, för hvilken pumpningen alltid var ett lekverk. Det fans också hjon från arbetsinrättningen,