Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/153

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
142
FOLKNÖJEN SOM FÖRSVUNNIT

gamla, försvagade stackare, hvilka skulle pumpa. En sådan där »dillströmmare» var af god verkan i taflan, om han också icke kunde uträtta annat än öka oredan. Det var rätt måleriskt att se denna arbetsinrättningsuniform som stod i så godt sammanhang med slangarne hvilka också ville hålla sig starka, fastän detta var dem omöjligt.

Vid ett sådant tillfälle påstod en åskådare, att slangarne sprucko af förargelse öfver hela tillställningen. Den som kände förhållandena närmare viste dock, att det var endast af ålderdomsvaghet som de ej kunde hålla sitt vatten.

Emellertid såg det rätt ståtligt ut, när en hel fontän rusade ut från en slang, icke vid dennas mynning, utan helt nära sprutan och öfversköljde alt och alla som funnos i granskapet.

»Tänk,» sade en åskådare, »om Molins fontän skulle en enda gång få till sitt förfogande så mycket vatten som dessa slangar spruta ut efter hela sin längd!”

»Då vore fontänens lycka gjord,» hette det vidare.

Aldrig har Näcken varit så våt som den gamle assistenten Ponthan var vid en sådan sprutmönstring.

Man beklagade allmänt, att sprutan n:o 6 icke togs fram på arkäologiska kongressen. Då hade de samlade vetenskapsmännen kunnat få föreställning om en förhistorisk spruta.

Liksom vid mönstringarna var sprutornas tjänst vid eldsvådorna mera afsedd för att blöta människor än att släcka brand.

Vatten fattades vanligtvis. Lågorna tillväxte i styrka och utsträckning för hvarje minut. Slutligen ankom krigsmanskap och omringade platsen för att utestänga alla