ned och ett par hus till. Det brann så länge det fans något att brinna.
»Det var strunt till eldsvåda, bara tre små hus!»
Kungen red hem. Alla andra myndigheter lemnade också platsen.
Det var slut på det folknöjet.
»Tänk,» sade en gång en person, en förståndig person, som dock själf deltagit i nöjet, »om vi kunde få ett ordentligt eldsläckningsmanskap som sammankallades genom telegraf och icke med klämtning!»
»Å,» svarade en af de praktiske, »hvem kan tänka på sådant? Det är alt för dyrt för Stockholm.»
Men tiderna ändras, och Stockholm med dem.
»Men skall det vara en förbättring, att man snart icke får veta af när det är eldsvåda?» sade fru Pettersson här om dagen. »Ett helt kvarter kan ju brinna upp, utan att jag vet det minsta om den saken!»
Ja, det är naturligtvis beklagligt och ett ytterligare prof på vår tids prosaiska stämning. Inga lik-utställningar, inga brudvisningar och nu, till råga på alt, upphör klämtningen i kyrkorna, äfven om det är fråga om den mest praktfulla eldsvåda.
Den där klämtningen var onekligen högst intressant, till och med om man icke sprang ut för att själf se på elden. Man väcktes midt i natten af ett förskräckligt buller i luften.
»Hvad är det? Det klämtar! Låt oss räkna: ett . . . två . . . Det är på Söder. Nej, ännu ett slag; det är på Norr.»
Tänk bara det, att ligga i sin säng och veta att det brinner på Söder eller Norr, redan detta är af icke ringa intresse. Bor man själf i den stadsdel där elden rasar är det kanske icke fullt så intressant; men antag,
