att man bor på Norr och hör två klämtslag. Då utbrister man: »Stackars folk! Det är väl någon usel träkoja på Katarinasidan, kan jag tro». Och man riktigt njuter af att ligga i sin egen goda säng. Man somnar, vaknar åter af klämtslagen, som dåna fortfarande lika majestätiskt hemskt i natten, och man säger halfsofvande: »Det måste vara en stor eldsvåda, troligtvis flera kojor . . . en hel mängd människor utan tak öfver hufvudet!» Då smakar det att ha en säng långt därifrån, med eller utan tak, men dock under tak.
Den njutningen kan man icke skaffa sig, när klämtningen kommer att upphöra. Och är man road af att springa ut och se på elden, vare sig det är natt eller dag, så kan man ej häller tillfredsställa den böjelsen, när man icke underrättas om en eldsvådas tillvaro.
Månne samhället egentligen har rätt att beröfva individen en så sinneslifvande förströelse? Man vaknar om morgonen i oskyldighetens tillstånd, kastar en blick på termometern. Två grader kallt. Det är i senare delen af Maj, och man finner gradtalet ganska normalt. En annan blick höjes till barometern. Mellan ostadigt och vackert, också helt och hållet normalt. Man vet, att Oskar den andre fortfarande regerar i Sverige och att regeringsformen alt jämt är inskränkt monarkisk. Man är således lugn från den sidan.
Då kommer Dagbladet. Man ögnar genom spalterna: Sällskapet V. B. sammanträder . . . Bevillningsberedning . . . Förenade bröder . . . Generalmönstring . . . Läkarevård . . . Det var tusan, ha inte riksdagsartiklarne tagit slut . . . Bismarck har fått ondt i magen, det ser betänkligt ut för Europa . . .
Jaha, det står ingenting i bladet, bara tio eller tolf
