Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
148
FOLKNÖJEN SOM FÖRSVUNNIT

»Är det inte det jag säger», utropade kamrern och han var riktigt ond, »att här skall man lefva i sin okunnighet bara för det där nymodiga påhittet att inte klämta. Egentligen ger jag fan att gå till eldsvådan. Jag har det lika varmt och trefligt hemma. Men jag må väl ha rättighet att få veta, när det brinner.»

»Det är just hvad jag alltid sagt och de andra fruarna också», försäkrade städerskan. »Det var en guds lycka, att jag fick se skenet på himlen, när jag var ner åt Badstugatan. Då sprang jag in till fru Pettersson och fru Andersson och fru Lundström, och så sprungo vi alla fyra ned till Vasabron och där sågo vi riktigt schangtilt.»

»Men madam kunde inte springa upp hit och tala om sitt sken, inte», brummade kamrern. »Och inte kom Gösta, den gunstig herrn, hit häller . . . Han må inte vara för säker. Testamentet kan göras om.»

Nu är det mycket möjligt, till och med ganska troligt, att unge hr Gösta icke häller såg skenet. Han satt naturligtvis och arbetade vid fälda rullgardiner. Hågkommes han nu icke i kamrerns testamente, så är det icke hans fel, utan kyrkklockornas tystnad. Se där hvilka olyckor som kunna uppstå af klämtningens borttagande!

Det är väl ännu värre. Dagen efter på förmiddagen fick samme hr Gösta ett bref med lokalposten. Det var från hans tillkommande svärmor, hvilken på det högsta beklagade sig öfver den försumlighet som han låtit komma sig till last, då han icke infunnit sig hos sin fästmö och fört henne och hennes mamma ut att se på elden.

»Du vet, min käre Gösta», stod det i brefvet, »att här sitta vi, två ensamma fruntimmer, långt ned på Tjärhofsgatan och kunna så väl behöfva en liten