bedrager, påstår en gammal sanning, och man behöfver icke tro på någon eldsvåda, då man icke hör klämtning, säga de äkta, gamla stockholmarne af bägge könen.
De som läto leda sig af skenet fingo tillfälle att gå ut och få sig ett riktigt lysande skådespel, så lysande till och med, att man från Rosenbad kunde se, att Prudentia murus sacer nec decidit nec proditur, hvilken försäkran lyste i gyllene bokstäfver på riddarhusets ut åt vattnet och elden vända sida. Att den »heliga muren hvarken faller eller förrådes», blott en smula klokhet användes, var ganska tryggande att se intygadt på det sättet, och att eldkvarnens murar ramla skulle således icke visa annat än att de antingen icke äro heliga eller ock att klokheten, d. v. s. försigtigheten, icke funnits inom dem.
Men det var icke alla som läto leda sig af skenet. Det finnes personer som alldeles icke sågo något sken, så starkt och vidsträckt detta än var. På Luntmakargatan, eller kanske det är Tullportsgatan, bor gamle kamrer X. och han såg ingenting lysa på hela kvällen, ingenting annat än lampan och tutingen, som han själf brukar laga till. Sent på aftonen kom hans gamla städerska. Kamrern är ungkarl.
»Nå, du min store skapare, hr kamrer», utropade städerskan, »tror jag inte, att kamrern suttit inne hela guds långa aftonen och inte varit ute och sett på eldsvådan.»
Kamrern viste icke af någon eld. Han begagnar bara spritlampa till toddyvattnet. Han vardt orolig, skrek åt uppasserskan, att hon skulle förklara sig, och efter mycket ordande hit och dit, många frågor samt en ganska vidlyftig redogörelse, kom han under fund med, att han alldeles gått miste om ett lysande skådespel.
