I foyern.
(Okt. 1875.)
»Låt oss gå in i foyern!»
Ack, om vi bara hade en foyer i Stockholms teatrar! Hvarför har man aldrig kunnat få en sådan? Behöfver man kanske ej en foyer? Det är visst sant, att föreställningarna icke draga så långt ut på natten som i några andra europeiska hufvudstäder; men det kan dock vara tröttsamt nog att sitta stilla på samma fläck i tre eller fyra timmar, förutsatt också att det stycke som spelas är tillräckligt underhållande, något som likväl icke är ovilkorligen säkert alla aftnar.
Huru mycket angenämare skulle det icke vara att under en eller annan mellanakt, till exempel sådana där odjur till mellanakter som räcka tjugufem eller trettio minuter, lemna sin plats i salongen, räta ut sig och taga sig litet rörelse i ett särskildt därtill upplåtet rum, där man hade tillfälle att, lättare än i salongen, träffa sina vänner och med dem underhålla sig om stycket, de spelande o. s. v., samt för öfrigt utbyta åsigter om ett och annat?
»Men hvarför klagar ni?» invände någon af dem som fann alt godt och därför äro framåtskridandets värsta fiender. »Ni har ju Operakällarn!»
