utmattad samt hade, till råga på olyckan, den förargelsen att erfara, det boden lemnats i hunden Surres vård.
Huru skulle Surre bära sig åt med kunderne?
Det var det sista, hvarmed patron sysselsatte sina tankar innan han somnade. Då han åter vaknade, var klockan fem på söndagseftermiddagen. Naturen hade tagit ut sin rätt. I det lilla uthuset hade hr Pettersson fått sig en lugn slummer på aderton timmar.
Dagens öde var för länge sedan afgjordt. Af fältmanövern fick han icke häller den dagen se något. Han for hem, upptröttad vid krigets vedermödor. Han klämde in sig i folkmassan på en i flera afseenden öfverlastad ångbåt, kom dock lyckligt till staden, nådde sin bod och fann denne vidöppen på söndagsaftonen. Äfven Surre hade lemnat sin post och var troligtvis ute på manöver. Ingenting var dock borttaget ur boden. Äfven tjufvarne hade lemnat staden för att göra affärer på fältfot.
»Fredliga idrotter hafva olyckligtvis ofta fått gifva vika för krigiska bedrifter,» mumlade hr Pettersson, stängde boden och gick ännu en gång till hvila.
Det stora slaget vid Hillersjö utkämpades således utan honom, ej häller var han närvarande på Ladugårdsgärdet den minnesvärde 4 juli 1867. Men i det stora återtåget från Bällsta hade han deltagit. Det var dock en tröst.
——————
