Mycket väsen för ingenting.
(Aug. 1867.)
En del af Stockholms kvinliga befolkning har
undgått en hotande fara. Det gälde hufvudstadens
tjänstflickor, men det var icke, vi äro rätt glade att kunna
säga det, fråga om lönens minskande eller förbud mot
hattar och parasoller, och likväl var det något mycket,
mycket värre. Det rörde flickornas heligaste intressen,
mer än lifvet, mer än Humlegården en söndagsafton,
det gälde själfva kärleken till brödrafolket, denna ömma
tillgifvenhet hvilken kommer att för nordens enhet
uträtta mycket mer än hvad unionskomitén kan åstadkomma.
Hvar och en som känner — och hvilken stockholmare gör ej det? — den hänryckning med hvilken nordens sak, företrädd af de norske skarpskyttarne, omfattas af vår hufvudstads tjänstflickor, inser lätt med hvilken förskräckelse dessa flickor skulle mottaga underrättelsen om norska gardesafdelningens afmarsch från Stockholm. Och likväl stod denna underrättelse en dag att läsa i ett af hufvudstadens blad.
»Du, min skapare!» utropade jungfru Kristin, och Aftonbladet föll ur hennes hand, i hörnet af Mynttorget och Stadssmedjegatan, just när hon kom från
