man mellan skål och vägg offrar på fosterlandets altare. Hvad som synes vara af stor vigt, är den omedelbara förbindelse, som inrättats mellan Andra kammaren och »våningen inunder». En förbindelse dem emellan har visserligen förut icke helt och hållet saknats, men dock varit ganska slapp och ofullständig. Det händer nämligen, att aftonsammanträdena ofta nog draga ut på tiden och då det därför är rakt omöjligt att kunna sitta kvar på sin stol i kammaren. Ehuru folkombud, kan man dock känna hunger och törst eller behöfva räta på benen.
Hvad gör man då? Man går naturligtvis ned i källare- och schweizerirummen. Man stannar kanske en god stund, ty det går ej så snart att förfriska sig efter heta och långvariga strider där uppe, och dess utom har man så mycket att meddela hvar andra utanför protokollet, att höra den stora stadens »man säger», förtälja sina små historier, skratta åt några anekdoter — med ett ord att vederkvicka sig.
Där uppe fortgår emellertid den högtidliga öfverläggningen. Per talar mot Pål, och Pål svarar Per. Under stundom händer det, att det är endast Per och Pål som stannat kvar och hålla det offentliga ordet vid lif, naturligtvis i sällskap med talman, vice talman, sekreteraren, notarierne och kanslisterne, hvilka med den mest spända uppmärksamhet och det ifrigaste protokolliserande skänka sitt deltagande åt öfverläggningen.
Ändtligen anser kammaren, d. v. s. Per och Pål, på talmannens fråga öfverläggningen vara slutad. Talmannen framställer proposition. Per svarar ja, under det Pål säger nej. Talmannen tycker att ja är öfvervägande, men Per begär votering.
»Votering är begärd», säger talmannen och kastar en blick ut åt salen. Stolarne äro tomma. Det går ej
