gärna för sig, att Per och Pål rösta ensamma. Huru skulle man då göra med den förseglade sedeln?
En vaktmästare skickas för att kalla upp riksdagsmännen från »våningen inunder». Vaktmästaren kommer ned, sticker in hufvudet genom dörren och gifver till känna, att votering skall ske. Därmed har han fullgjort sin skyldighet.
Men är det sagdt, att de som vederkvicka sig där nere hafva hört den manande rösten? Man höll just på att tala om en rolig anekdot kanske eller man skrattade med full hals åt en redan omtalad, och den manande rösten har gått förlorad. Det kan också hända, att man tycker sig ännu hafva god tid. De fleste stanna ännu en stund, under det en eller annan sträfvar upp för trapporna och som hastigast deltager i omröstningen.
Per segrar, och Pål är ursinnig, ej så mycket på Per som ej mer på sina vänner, som ej kommit upp från förfriskningslägenheten. Han förebrår dem detta, men de ursäkta sig med att icke hafva hört tillsägelsen. De äro mycket ledsna däröfver, ej sällan riktigt förtviflade, men saken kan ej göras om.
Detta var således något som behöfde bättras. En bättring har redan skett, d. v. s. att en lufttelegraf nu mer är inrättad mellan Andra kammarens offentliga öfverläggningsrum och källaren samt schweizerirummen. Detta är sannerligen något af hvad man brukar kalla en »tidsenlig reform» och som kan varda af ofantligt inflytande på det svenska lagstiftningsarbetet.
Man behöfver blott trycka på en liten knapp, hvilken sitter i väggen till vänster om talmannen, där den föreläsande kanslisten har sin plats. Medelst denna enkla inrättning kan nämde riksdagstjänsteman ögonblickligen slå allarm och till stridsfältet uppkalla de djupa
