det fortfarande ser mörkt ut hos oss. Underrättelserna från krigsskådeplatsen (1876) kunna ej häller förmörka vårt lif. Vi kunna med det största lugn mottaga telegrammen, brefven och tidningarna, ty vi veta, att den ena dagen är det turkarne som stöta i segertrumpeten, och den andra är det serberna som idka den sysselsättningen. Stundom blåsa både serber och turkar i hvar sin stora, skrällande lur på en och samma dag med anledning af en och samma träffning. Förnöjsamhet är en stor vinning, heter det ju, och de krigförande måste vinna storartade slag, bägge två, emedan de äro så utomordentligt nöjda.
Icke ser det där så mörkt ut. Om hr Pettersson d. ä. af gammalt agg till ryssarne håller med turkarne och önskar serbernas undergång samt hr Pettersson d. y., hvilken gärna följer med sin tid samt talar om vänskapliga förbindelser och en fördelaktig kontokurant med det affärsdrifvande ryska riket, icke har något emot att andra slaver vinna seger samt därför fröjdar sig åt turkarnes nederlag, så kunna bägge erfara den allra ljufvaste tillfredsställelse, när de nu läsa tidningarna.
Men mörkt ser det likväl ut här på platsen, ty de flesta gå svartklädda. Se blott i våra musik-kafé-trädgårdar, på Hasselbacken, Nya Franska värdshuset, Novilla, Bellmansro o. s. v., mörkt, öfver alt mörkt. Om någon enda mansperson, som fruktar för de svarta »outsägligas» alt för hårda medfart, till skada för »Innocencen» nästa vinter, hängt upp plaggen tills vidare och iklädt sig en ljusare underbyggnad, fortfara kvinnorna likväl att visa sig från sin svartaste sida.
»Hanna lilla, du får lof att slita ut din svarta barégeklädning nu i sommar», säger fru Pettersson till
