vetenskap och forskning och nya upptäckter samt hvad han för öfrigt kan hafva att säga inom områden, hvilka icke pläga vara hofmannamässiga.
Hvilket sällskap för en kejsare! En republiks sändebud och en helt enkel vetenskapsman, som icke ens är kammarjunkare!
Den där Don Pedro lär väl ställa till vackert, när han kommer hem. Han har studerat Nordamerika också, hvilket är det värsta af alt, och det säges, att han fattat stort tycke för fristaternas inrättningar. Tänk, om han skulle utropa republiken i Brasilien!
Här har han icke en enda svensk hofman till sin uppvaktning. Han bor på hotell, kanske vägg om vägg med en Andersson från Småland. Han går i museer, boksamlingar, utställningar dag ut och dag in, känner deltagande för alt detta, som egentligen är så vidt skildt från ett äkta kejsarlif, och visar att han verkligen förstår hvad han ser och hör.
Ja, det är en underlig kejsare. Han tycker icke om några bjudningar till furstliga bord, ej häller om uppvaktningar och ståt och fjäsk. Han bekymrar sig icke om parader och andra militärskådespel, men anhåller att få höra »Figaro» på Operan.
Han lär hafva varit i Bayreuth, men blott en enda afton. Med mer kunde han icke stå ut. Han kände sig då så nedslagen, att han ansåg sig icke kunna få krafter igen, förr än han hört en opera af Mozart, hvarför han lät fråga, om det icke vore möjligt att få något vederkvickande af nämde mästare.
Wagnerianerne stodo och stirrade, slagne af häpnad. »Mozart . . . Mozart»! Det var ett namn, som de visserligen ville påminna sig hafva hört, men såsom tillhörande något fossilt väsen, något från uråldriga tider, för
