hundratusental år sedan, så vida det ens någonsin funnits till och ej vore blott en gammal saga.
»Hm! . . . Brasilien!» hviskade de sins emellan och skrattade. Men högt sade de:
»I Bayreuth får man icke höra den fossila musiken».
»Icke i hela Baiern», tillades det.
»Och ej på något annat ställe i Tyskland häller», förklarade man slutligen.
»Möjligtvis», invände någon, »i allra yttersta Nordgermanien, t. ex. i Stockholm, där man ännu icke kommit långt i den högre bildningen.»
Och därpå skrattade man ej längre i smyg, utan alldeles öfverljudt, men kejsaren af Brasilien reste till »Nordgermanien».
Han har således, midt i all sin kejserligt-nymodiga förkärlek för tidens sträfvan i vetenskap och konst, ett helt gammalmodigt tycke för Mozart och frågar ej efter Verdi, ej ens efter Wagner. Han sätter sig helt beskedligt och hör på »Figaro» i Stockholm. En högst underlig kejsare!
Väckte han något uppseende här? Icke det ringaste, skulle man tro, då man såg honom åka i hyrvagn utan att hälsas af någon enda människa. Och detta tycktes vara mest öfverensstämmande med hans egen önskan.
——————
