tjur och Mattssons, Banérs, Lidells tjurar? Hvar göra af Sofi Lewenhaupts ankor, v. Ahlefelds kaniner och Sixten Flachs vallhundar, Lundströms galt och Alnarps sugga, hvilken senare icke kommer ensam, utan i sällskap med tolf grisar? Hvar stoppa kraftfodret och de konstgjorda gödningsämnena? Äfven de skola in i spalterna, ty de ha gjort uppseende på det stora landtbruksmötet, och man får ej försumma dem. Icke en enda liten gris får släppas ur sigte, d. v. s. så vida grisen är en prisgris eller s. k. segergris, en gris med medalj och diplom, hvilket visserligen icke är fullt så förnämt som vasen, men för grisens sociala ställning dock af motsvarande vigt och betydelse.
Så har man, såsom ofvan nämdes, Köbenhavnsmötet, Linköpingsmötet och Söderhamnsbranden. Ja, de måste också in. Träng in dem, slå ut spalterna, gör det omöjliga!
Men det gifves dock en gräns? Nej, ingen gräns! Alt måste in i bladet. Allmänheten vill se det och får se det, men — »det står inte något i tidningarna». Det händer icke något i verlden, när kgl. Operan icke gifver »Afrikanskan» för hundrade gången och kgl. Dramatiskan icke spelar »Slägtingar» eller »Sparlakanslexor» eller något annat fint stycke ett oräkneligt antal gånger.
Alt är tyst och stilla, då fru X. icke har några mottagningar, då friherrinnan Y. bor på landet och grefvinnan Z. är medlem af »direktionen för nytta och nöje» vid en af vestkustens badorter. Under sådana förhållanden kan ingenting hända.
——————
