Kristina Nilsson i Stockholm.
(Aug. 1876).
Man skulle tro, att man vore midt i saison’en. Det
är icke mycket kallt, det är sant. Något snöslask märker
man icke, knapt en enda regndroppe. Friherrinnan X.
har visst icke börjat sina mottagningar, grosshandlaren
Y. har icke hörts af med någon middagsbjudning. Ingen
enda kotiljong hägrar inom sällskapslifvets synkrets.
Sällskapslifvet själft finnes icke.
Men går man en eftermiddag öfver Jakobs torg och har må hända några afsigter på »Lagergrens» eller ämnar se efter, huru ens konto står hos »Hofgrens» eller falkar på en liten konstskatt hos »Bukowskis», slipper man icke fram. Där ringlar sig redan en ganska ansenlig eftermiddagssvans, hvilken växer och växer för hvarje minut för att slutligen svälla ut till en ofantlig nattsvans, som först påföljande förmiddag bortdunstar som en morgonsvans. Alldeles som man är van att finna midt i saison’en! Vi kunna omöjligt ännu vara kvar i rötmånaden, ty en »queue» utanför kungl. teatern på den årstiden har man väl ännu aldrig tänkt sig, mycket mindre själf skådat.
Har man något att uträtta på börsen en fredagsmiddag, fastnar man i Trångsund. Folket tränger på och
