vill in i Storkyrkan. Det är dock en helt vanlig sommarfredag och icke någon långfredag. Men det är konsert, stor kyrkokonsert. Omöjligt att komma på börsen och göra något »slut». Man måste höra »Ave Maria» i stället för kurslistan, låta »Inflammatus» ersätta noteringarna på hvete och råg, få sig en gavotte af Popper i stället för ett parti bränvin till 1: 68, sluka »crucifixum» i stället för bomolja och raffinerad rofolja. Jo, det är något som smakar, äfven om man skulle finna det hors de saison.
Man står gripen af hänförelse och hviskar för sig själf: »Herre gud, om jag hade sådant här äfven vintertiden!» Man är naturligtvis icke nöjd med blott några sommardagar i paradiset. Man fordrar gudars lön och vill höra Kristina Nilsson äfven när snöstormarne göra färden genom Trångsund så lifsfarlig. Arme dödlige, fordren icke för mycket!
Det är naturligtvis Kristina Nilsson som åstadkommit denna rubbning i årstiderna, hvilken orsakat, att Stockholm bytt bort sina sommarvanor, att man nu ser två stora titthål i kritan på herskapet A:s stadsfönster, hvilka förut hela långa tiden varit helt hvitmenade, att fru B., som brukar säga: »Från Juni till September sätter jag inte min fot i staden», nu visat sig både i Ladugårdslandskyrkan och Storkyrkan och på kungl. Stora teatern, att hr C., hvilken ej känner något bättre än sin gungstol på verandan vid det täcka sundet där borta, nu sitter i kö på en pianostol natten i ända på Jakobs torg, att fröken D., som höll så orimligt mycket af sin fästman, nu slagit upp med honom, för att han ville stanna i Vaxholm, då hon önskade skynda in till Stockholm för att åt minstone få se den verldsberömda sångerskan.
