uppträdande på en af jordens förnämsta lyriska teatrar inför en allmänhet som sannerligen icke för godt pris gifver nybörjaren och därtill främlingen sitt bifall.
Underligt, högst underligt! Så kom det ena segerbudskapet efter det andra. Kristina Nilsson skyndade från seger till seger. Hon firades ej blott på Théâtre-Lyrique utan på själfva Grand-Opéra i Paris, hon vann utomordentlig framgång i London, i Amerika, i Ryssland.
Det där började låta allvarligt. Om man skulle kännas vid henne kanske? Ja, det vore väl klokast. Då gjorde man sig helt hastigt en ära af landsmanskapet . . . »Vår utmärkta landsmaninna» . . . »Vår förträffliga landsmaninna» . . . »Vår stora landsmaninna». Det lät något.
»Hon bör väl komma hit och taga anställning vid kgl. teatern.»
Det föll sig så naturligt. Hvarför lemnade hon ej sina lagrar i Paris och London och de inkomster, hon där åtnjöt, och kom hit för att här få hela lass med blomsterkvastar hvarje afton hon uppträder samt dess utom en årlig inkomst af 4 eller 5,000, ja, kanske ända till 6,000 kr.? Hvarför gjorde hon icke det?
Hon hördes ej af. Det var ej hyggligt af henne.
»Smålandsnaturen tager ut sin rätt», hette det så vänligt och vackert. »Hon föredrager 100,000 kr. i främmande land framför 6,000 i sitt eget fädernesland! Hvilken gemen snålhet! Huru kan en svenska handla på det sättet? Fy då!»
Men Kristina Nilsson kom, sjöng och segrade. Det var den mest fullständiga seger. Ja, Paris har rätt, London har rätt, Nordamerika och Ryssland hafva också rätt. Det kan ej längre tviflas på den saken. Om någon enda tviflare skulle hafva funnits ännu efter de fyra
