Ångbåtsungar.
(Juni 1877.)
»O de otäcka karlarne, hvad de äro efterhängsne!»
yttrade någon här om dagen, naturligtvis ett fruntimmer. »Man
har ej väl hunnit bli af med dem på Söder och vid
Lilla Trädgårdsgatan, förr än de genast sticka upp på
Djurgården, och där får man väl slitas med dem hela
sommaren, efter som direktören lär ha svurit på att
vända ryggen åt maskinpjeserna och blott odla sann
dramatik af Julius Rosen.»
»Men frun bor ju på landet?» invände en annan i sällskapet. Det var om bord på en ångbåt.
»Ja, gud nå’s så visst! Det är ett evinnerligt flackande på de här otäcka ångbåtarne. Man skall naturligtvis in till staden litet emellan. Än är det Arnoldsons recett, som icke vardt af, än är det ett galaspektakel vid Grefthuregatan för prinsen, som kom med »Medusa», och än skall man till Cirkus Léonard.»
»Det var ju ett alldeles ypperligt galaspektakel hos Loisset, fina hästar och lätta fruntimmer utan all ända. Man har knapt sett maken. Men Mothander . . .»
»Ja, man får vara nöjd, sa’ Mothander, när Loisset hade fullt hus, och han log så vackert, ty han viste nog,
