Se där framtidens fortskaffningsmedel mellan Stockholm och sommarställena i granskapet! Hvarje hushåll skaffar sig en sådan ångslup. Man har honom i sin vedbod eller på sitt vindskontor. När man vill fara ut, låter man ett stadsbud bära båtungen ned till Skeppsbron eller Riddarholmen eller hvar man har sin närmaste hamn, och i värsta fall kan väl Kristin knoga med båten lika väl som hon knogar med torgkorgen. Det bör ej möta några svårigheter.
Med en sådan hushållsbåt är man alldeles oberoende af tid och rum. Man behöfver icke springa lif och anda ur sig för att hinna ned till Skeppsbron på bestämdt klockslag, få sig ett svettbad och sedan en förkylning på halsen samt kanske likväl ej komma till inskeppningsplatsen, förr än den stora ångbåten redan är några famnar från land.
Man går om bord när man vill, och där är man i skötet af sin familj, kan tala hvad man vill och tiga utan att förefalla oartig. Man tuttar på under kitteln, man får ångan upp och, puff, puff, så bär det af hvart man behagar, oberoende af väder och vind. Ökas familjen, så köper man en liten unge till, ångbåtsunge förstås, och herrn är kapten på den ena och frun på den andra. Hvilken utomordentlig fördel!
När herrn om morgonen far in från landtstället, är han till och med ensam herre på skutan. Vid Skeppsbron står Andersson, vaktmästaren, och tar emot kamrern samt bär ångslupen upp i kollegiet, der han ställer honom, slupen nämligen, i förmaket bredvid alla de andra sluparne, från och med presidentens till och med yngste kammarskrifvarens. Där har man således alla tjänstemännens små slupar i rad, och det kan tjäna som bevis på att egarne ordentligt infunnit sig på ämbetsrummet.
