»zoologiska» och kallas Hirsch, Löwe, Lamm eller de »mineralogiska» och bära namnen Goldschmidt, Silberthal m. m. eller räknas till de »välluktande» och nämnas Lilienfeld, Blumenthal o. s. v. eller också höra — zu allen übrigen . . .
Hos Rydbergs går det ej till på alldeles samma sätt. Där ser man ej till en enda »Seidel», skulle vi tro, och ej häller många tyska resande. Det händer dock, att en och annan kommer äfven dit, och då är det ej svårt att känna igen hvarifrån han är. Om ni sitter ensam vid ett bord och salen för öfrigt är tom eller mycket litet upptagen, och en herre, som ni ej känner, kommer och slår sig ned vid ert bord, så vet ni strax från hvilket land han är, äfven om han icke skulle hafva stort skägg och glasögon.
Om ni sitter i sällskap, och det således är omöjligt för en främling att tränga sig in där, men ni har begärt in en karafin vatten och fått hvad ni begärt samt just skall slå i ett glas åt er, och en herre från ett annat bord kommer och annekterar karafinen midt för er näsa och midt för er af förvåning vidöppnade, törstande mun, utan att bedja om ursäkt eller utan att lemna igen karafinen, så vet ni också hvarifrån den herrn förskrifver sig.
Där kommer ett annat sällskap in i Rydbergs matsal. Det är rutigt från topp till tå. Fruntimmerna äro storrutiga, herrarne äro ännu värre storrutiga, grått och svart, glad sommarfärg. Men fruntimmerna äro utmärkt vackra, och herrarne se ej häller alltid illa ut.
Hvilket bråk med matsedeln! Tänk, om de skulle få vara utan mat! Nej, där är den räddande ängeln, en af hotellets språkkunniga uppassare — man lefver i själfva Europa nu för tiden — och det engelska sällskapet
