slipper svälta. Det gör mycket bekvämt åt sig, men oroar icke sina grannar, ser hvarken till höger eller vänster, tuggar rostbiff och dricker pale ale samt söker bevara sig obesmittadt af verlden, alldeles som vore man hemma hos sig i Brompton eller Islington.
Huru många andra folkslag sammanträffa ej nu mer i »Rydbergs» matsal! Men det är icke några andra än de redan nämda som väcka uppseende. Fransmän, italienare, ryssar, spanjorer — alla se de ut, som vore de här hemmastadda. Litet mer eller mindre mörka i hyn, det är sant, men för öfrigt ingenting ovanligt, ingen påflugenhet och ingen löjlig tillbakadragenhet. Alla äro de verldsborgare och taga seden dit de komma. Alla tyckas de nu mer betrakta Norrbro som en af stora verldens stråkvägar, Grand Hôtel, »Rydbergs», Kung Karl m. fl. gästhus som några af de bättre härbärgen på bägge halfkloten, och de hafva otvifvelaktigt rätt.
Vi äro nu mer kända. Våra sångerskor äro de förnämsta — icke alla kanske, men några. Våra tonsättare få sina verk uppförda på många främmande platser.
Våra tändstickor hafva till och med ännu större afsättning, och de åtnjuta äran af efterbildning, hvilket ännu ej lär hafva inträffat med tonsättarnes verk.
Våra Upsalasångare låta med bifall höra sig litet hvarstädes i Europa. Wahlbergs taflor stå högt i rop i Paris. Fagerlins målningar hafva redan länge egt ett stadgadt rykte på många konstförståndiga orter. Kronberg, Salmson, m. fl. hålla på att göra sig namn. Vi kunna ej uppräkna alla som äro på samma väg.
Våra medborgares förtjänster lönas med furstliga Waldeckska ordnar, och den hertiglig-Ernestinska husorden har hittat vägen till flere framstående svenska bröst.
Må vi dock icke förhäfva oss öfver så mycken
