intygas af opartiska personer från Paris och Petersburg, Berlin och London, till och med från Köbenhavn.
Vi stockholmare hafva på ett par årtionden gjort stora framsteg i konsten att lefva godt och fint, i synnerhet fint, i att roa oss offentligt under pukors dån och trumpeters klang, med glas eller gaffel i hand. Vi äro också varma vänner af operan och i synnerhet operetten, af lustspelet, någon gång af skådespelet, till och med af sorgespelet, blott det ej kommer för ofta, ty då kan det kännas en smula tråkigt. Vi äro glada och njutningslystna, då och då nästan uppsluppna, och pessimismen, den otäcka sjukdomen, som går sin hemska gång genom verlden, kan väl aldrig riktigt få bugt med oss, icke ens i »dåliga tider».
Men om vi någon gång, någon enda bara skulle försaka operetten på Mindre teatern, för att tillbringa aftonen på ett annat sätt. Hvad skulle vi då ta oss till? Det är icke fråga om en familj, utan om en ogift man. Ett ogift fruntimmer har icke rätt att fråga, hvad hon skall taga sig till. Hon får vackert hålla sig hemma, i fall hon icke är bortbjuden. Det går icke an att hon t. ex. går på teatern, om hon ej har sällskap, gift sällskap. Hon kan egentligen icke göra något, åt minstone icke något comme il faut, på egen hand.
Därför talar man ej häller om henne, när frågan är: hvad skall en person, som ej har familjelif bland fränder eller närmare vänner, taga sig till en afton, i fall han söker förströelse och icke har lust att sätta sig bland cigarröken och punschångorna på ett kafé samt kanske ej häller har råd att besöka en af våra sex eller nio teatrar? Skall han »gå på visit?» Det går an att försöka. Han börjar hos hofrättsrådets eller
