kammarrådets, i fall han har råd att hafva något sådant råd bland sina bekanta.
Herskapet är på k. Stora teatern. Det är naturligtvis icke någon torsdag, ty då är herskapet aldrig på den teatern, emedan det händer någon gång, att på den dagen gifves ett stort skådespel, och hofrättsrådet tycker att stora skådespel äro »fan så tråkiga».
Den ensamme fortsätter sin färd. Han ringer på hos grosshandlarens. Herskapet är på en större bjudning. Han försöker sin lycka hos viktualiehandlarens, ett förmöget hus, som brukar gifva rätt goda middagar samt har minst två baler hvarje vinter, ett par söta flickor som snart äro giftasvuxna och en »toujours» son, som nyss tagit »maturiteten» och sjunger första tenor. Herskapet är på »Lille hertigen».
»Om jag skulle gå till fabrikörens?» säger den enslige vandraren.
Fabrikören är egentligen sko-, kam-, knapp- eller lästmakare, vi minnas ej hvilketdera, men kallas naturligtvis fabrikör och tänker på att väljas till stadsfullmäktig för att sedan kanske någon gång från stadsfullmäktiges sessionsrum taga ett enda steg in i Andra kammaren.
»Herskapet är inte hemma,» säger lilla jungfrun. »Frun vill hvar eviga kväll gå till Blanchs, men herrn tycker mest om Berns, och därför går herskapet först till Blanchs och se’n till Berns.»
Det är icke första gången som detta händt den ensamme. Han har mången gång sprungit från den ena dörren till den andra utan att därför komma längre i familjelifvet. En gång utropade han i sin förtviflan:
»Månne det fins något familjelif i Stockholm?»
