Hoppa till innehållet

Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
259
DÅLIGA TIDER

Blanch var likväl icke så tokig. Han tyckes hafva haft reda på, att sommaren icke skulle komma ännu på lång tid.

»Hu, hu, hu! Det är så dåliga tider,» ropar man, blåser i fingrarne, stampar fötterna och springer in till Blanch för att låta fru Schwartz-Nielsen hålla sig varm en stund.

Det är så dåliga tider, dåliga, att hushyrorna icke kunna betalas, hvarför det torde vara bäst, att de genast afskaffas. Att försöka med en nedsättning, skulle endast orsaka tidsspillan. Och midt under så dåliga tider utvecklar sig här i Stockholm en förvånande byggnadslust. Öfver alt rifves och gräfves för att lägga nya grunder och på dem uppföra nya hus. Det är slut med rucklet i hörnet af Hamngatan och Nybrogatan . . . nej, hvad säga vi, det rucklet skall stå kvar, till dess den nya boulevarden från Nybrohamnen till Roslagstorg kommer att börjas, hvilket sannolikt inträffar ett eller annat årtionde efter Helgeandsholms-frågans slutliga afgörande, d. v. s. någon gång i slutet af 2300-talet, möjligtvis ännu ett århundrade senare.

Nej, vi mena, att det är slut med rucklet i hörnet af Hamngatan och Lilla Trädgårdsgatan, Bianchinis gamla hörn, väl kändt för alla gamla stockholmare. Det var där som Bianchini för några årtionden sedan började utskänka sin cioccolata och hålla ett kafé eller schweizeri i äldre stil. Han såg nog hvad Stockholm i det afseendet behöfde, och äfven när han ej längre kunde se, utan leddes omkring blind eller satt på en af sofforna i Kungsträdgården, gjorde han ännu sina goda iakttagelser. Han hörde i lång tid till Kungsträdgårdens originaler. Nu hafva de troppat af, de fleste. Gamle