Efter denna undersåtliga hyllning återvände man till de hårdkokta äggen och den stekta strömmingen samt ansåg sig hafva förtjänt en ny styrkedryck.
Ej nog med att majfesten försiggick på Djurgården; han firades äfven under hela vägen dit, och den var ej sjöledes med ångbåt eller landvägen på Ladugårdslands Strandgata och sådana där nymodiga tillställningar, utan den gamla hederliga vägen, i de farandes egna åkdon eller i hyrkuskarne Blanks och Winters kalescher eller med styfva steg i kitajspantalongerna upp för Nybrogatan, öfver Ladugårdslands torg och Storgatan framåt. Man viste icke af ångbåtar, utan på sin höjd några få roddarmadamsbåtar, icke hade man någon aning om en strandväg till Djurgården och ännu mindre om några spårvägar.
Folket samlade sig i massa på Ladugårdslandet och i massa drog det stråten ut till Djurgården, då man fick se det kungliga tåget på nära håll och på köpet alla de af kvinligt behag lysande fönstren vid Nybrogatan och Storgatan.
Den 1 Maj var i den där »gamla goda tiden» en fest, till hvilken man rustade sig redan flera veckor förut. Till den dagen skulle alt nytt och fint i klädnadsväg vara färdigt, och olycklig den skräddare eller sömmerska som ej då fullgjort beställningarna.
Tiderna ändras, och vi med dem. Väderleken till och med tycktes ej vilja vara med om majfesten. Man for visserligen till Djurgården, men man tog ej alltid vägen öfver Ladugårdslandet. Det var således ingenting att där se på och således ej häller skäl att sitta i fönstren. Ungkarlar måste hitta på något annat för att vara fruntimren behaglige. Det var slut med den tiden, då en friare kunde afgöra sitt lifs lycka genom att bjuda
