Det är vår.
(Maj 1868.)
Man talar om den stockholmske vinterns förfinade
nöjen, om dessa bländande baler hvilka äro jämförliga
med det bästa utlandet i den vägen kan bjuda, så har
man åt minstone sagt, om våra makalösa
middagsbjudningar med eller utan, hälst med, efterspel, om de
uppfriskande slädpartierna, om supéerna och förlofningarna —
förlofningar höra alltid till vinternöjena — och
skridskoåkningen på Nybroviken eller, hvilket är mycket finare,
utanför Kastelholmen, lustvandringen kl. 2—4 på Karl
den trettondes torg, vid Östra Trädgårdsgatan,
konserterna, spektaklerna och soiréerna af tusen slag, de små
förtjusande aftoncirklarne helt familjert med lilla
»Schieben» och — hundra tusentals andra nöjen.
Man talar om detta med stor belåtenhet, till och med hänryckning och med en viss stolthet, då man är äkta stockholmare, och menar, att ingen annan hufvudstad kan bjuda på så mycket på en och samma gång. Är man icke stockholmare, men haft tillfälle att njuta af en vinter i hufvudstaden, erkänner man i alla fall, att lifvet här verkligen har sina stora behag och att man
