En riksdagsreferent.
(Mars 1869.)
Se där rusade riksdagsreferenten i en morgontidning
in till Lagergrens. Plenum skall börja klockan tio på
morgonen. Referenten är ungkarl. Han dricker sitt
kaffe hos Lagergrens, förtär möjligtvis en bit kött, men
alltid något bröd och smör för att hålla referentkroppen
vid lif.
Han kastar en blick i en tidning, mer af gammal vana än af begär efter nyheter eller af någon synnerlig förkärlek för tidningspressen, hans närvarande plågoande, den som aldrig lemnar honom någon ro, som fordrar ständiga offer, hela hekatomber af skrifpapper. Gud vet, om han icke i själ och hjärta hatar hela tidningsverlden.
En annan blick egnas åt klockan. Hon fattas blott fem minuter i tio. Köttbiten stannar på gaffeln, och gaffeln kastas i vredesmod mot brickan; en bit fastnar i halsen; smöret hinner ej längre ned än till skjortbröstet; kaffet bränner den olycklige som ej har tid att afvakta dess svalnande . . . Blott tre minuter återstå.
Betalningen erlägges i största hast; paletån slänges på ena skuldran; utskottsbetänkandena stoppas under armen. Så bär det af.
Lyckligt är, om referenten ej glömmer hatten och
