springer från näsduk, cigarrfodral, galoscher, käpp. Men utskottsbetänkandena trycker han mot sitt bröst. De ligga honom närmast om hjärtat.
Referenten kastar en blick upp åt Regeringsgatan för att af Sandgrens normalur skaffa sig oemotsäglig visshet om tidsförhållandena. Klockan är på slaget tio. Bum! Nu klämtar det i Jakob.
Referenten jagar öfver Norrbro och Myntgatan, kastar i förbifarten en afundsam blick upp åt kanslihuset — icke öfverståthållare-ämbetets — där man ännu har djup natt och där icke ens den påpassligaste extra vaktmästare visar sig på minst två timmar ännu. Han jagar öfver Riddarhustorget och stretar upp för Riddarhusbron, jagar in i riksdagshuset, upp för trapporna, in i båset och sitter snart flämtande på kammarens läktare, en om sitt villebråd ännu okunnig kammarjägare.
Riksdagsmännens platser äro snart fullsatta. Klubban på talmansbordet låter höra sig. Referentens penna är redan i ordning, hans papper ligga i de rätta vecken, hans pince-nez till häst på näsan, hans öra spetsadt.
Hr Jöns Jönsson har ordet. Nu gäller det att följa med. Icke talar hr Jöns Jönsson synnerligen fort, men hans ordställning är stundom något invecklad, och det händer, att han glömmer bort eftersatsen till en ganska lång försats. Då är det referentens pligt att ana eftersatsen och anteckna sin aning samt att för öfrigt fullständigt reda den invecklade ordställningen.
Grefve Agapetus von Valkendorf har därefter ordet. Han har den parlamentariska takten att hviska fram sina åsigter och endast vid de högtidligare ställena, såsom »offer på fäderneslandets altare» . . . »urgammal häfd» . . . »de högre klassernas berättigade företräde» o. s. v., utan någon medlande öfversång höja rösten till skarpt skrik,
