hvarpå han plötsligt återfaller i sitt gamla hväsande. Grefven är mycket svår att följa, men referenten måste följa med, noga anteckna och på ett vackert språk återgifva grefvens yttranden.
Referenten är neutral i politiken. Han indelar riksdagsmännen icke i liberale och konservative, intelligenser och landtmannapartister eller hvad de politiska partinamnen kunna vara, utan i gode och dålige, och med de gode menar han dem som tala tydligt och kort, i synnerhet kort. Ett långt föredrag är i referentens tycke ovilkorligt dåligt. Den varmaste fosterlandsvän finner han odräglig, så vidt icke fosterlandskänslan kan uttryckas inom loppet af tio minuter.
Omröstningarna äro förargliga, ty de taga bort så mycken tid, men de äro dock hvilopunkter under anteckningarna och tålas därför på referentplatserna.
»Nu kan det behöfvas en liten votering,» säger referenten, när han i fyra timmar utan uppehåll låtit pennan raspa öfver papperet och klottrat teckenskrift utan all ända i kanten på utskottsbetänkandet.
Tiden varder församlingen något lång, och de fleste ledamöterne stiga ned till »våningen inunder». De vilja sörja äfven för kroppens bästa. Snart är salen nästan utrymd. Det återstår endast en talare, som tycker att han kan nöja sig med talmannen, kammarens kansli och referenterne till åhörare. Han vet, att de icke kunna springa från honom, och därför släpper han icke tag förr än han lindat ur sig ännu en spalt vanlig korpus.
Referenten förbannar talaren, men upphör icke att skrifva. Salen fylles åter. Riksdagsmännen hafva hemtat krafter att kunna härda ut ännu en eller annan timme. Den stackars referenten lider af hunger, törst och outsäglig afmattning, men — »håll takten, du järnsmidda
