Och de som hurrade vid Haga, då brudtåget framkom dit, månne ej de också gjort sig väl förtjänta af Robert Watts »Pimpernilledråber»? Sådana hurrarop hade Sverige ej ofta hört, Danmark kanske aldrig.
Det var en glad tid för Haga. Långa tider är Haga glömdt. Där är vackert, men så dystert, säger man. Det förra är sant, det senare ej. Hagagrönskan är saftig, Hagabackarne äro skuggrika, Hagavattnet är friskt.
I Hagaparken finnes stundom ännu folklif af det rätta slaget. Där blomstra de gamla arfsägnerna om matsäckskorgar på en grön backsluttning med en hel familj omkring spickeskinkan och de hårdkokta äggen. Där finnes ännu icke något storartadt värdshus i den nyeuropeiska stilen; där finnes ej ens något värdshus, på sin höjd en liten kaffekokningsinrättning, men det går mycket bra att roa sig i gröngräset.
Och likväl är Haga långa tider glömdt. Det är glömdt åt minstone af det Stockholm som kallas det tongifvande, och det skall minst vara något furstligt som kan locka detta till den sköna parken vid Brunnsvikens strand. Ej ens det furstliga förmår alltid draga det tongifvande Stockholm ut till Haga. Hertigen och hertiginnan af Dalarne bodde där långa tider i ostörd ro. Annorlunda vardt förhållandet, då kronprinsen och kronprinsessan af Danmark togo sin bostad där för några dagar.
Då vardt det genast folkrikt i parken. Man ville se, huru de unga tu kunde hafva det, och om man också ej kunde få tillträde till det inre familjelifvet, stod man dock utanför och sökte kasta en blick in genom fönsterna. Det var länge sedan, mycket länge sedan det var så lifligt på Haga, och det dröjer väl, innan det åter varder något ditåt.
Små fester gåfvos också i Gustaf den tredjes
